Lexie

Ingen får mig att känna som du gör, ingen har någonsin fått mig att känna så.

Jag vet inte varför, men det bara är så och jag kan inte göra någonting åt det.
Någonting gör att jag dras till dig och jag kan inte stå emot.
Ett tag går bra, men tillslut så brister det och jag är chanslös.

 

Din blick och det där leendet gör mig knäsvag.
När jag ser dig vet jag inte vart jag ska ta vägen.
Du gör mig nervös och obekväm, men jag vill inget hellre än att vara i ditt sällskap.

 

Det var 5 år sen snart som vi började att träffas för första gången.
Vi har ju varit "bekanta" under en längre tid men jag hade aldrig sett på dig på det sättet.

Och i början tänkte jag... honom skulle jag aldrig kunna vara med. Han är inget för mig

Tji fick jag, nu verkar det mer som om du är mitt livs kärlek. Så lustigt det kan bli.

 

5 år är lång tid och mycket har hänt, jag vet inte varför vi alltid faller tillbaka på varandra?
har funderat mycket på det, eller kanske är det bara att jag är lätt tillgänglig för dig?
Någonstans känns det ändå som om det finns någon mening med det.
Att det inte bara är en tillfällighet.

Du har sårat mig många gånger och speciellt en gång, väldigt väldigt djupt.
Någon som jag fortfarande inte har kommit över och som gör ont.
Ett av dom största sveken i mitt liv faktiskt, fast inte ifrån din sida...
Utan från min så kallade "vän" man gör inte så mot en vän.
Sen är det klart att det du gjorde också var väldigt svinigt och förjävligt.

Trots det och allt annat och alla andra som du träffat samtidigt..
Vill jag ändå vara med dig. Jag säger inte att jag har vart guds bästa barn.
Jag har också träffat andra under tiden jag träffade dig, när jag fick veta att du gjorde det.
jag gjorde det bara av den anledningen. för att du gjorde det.
Men jag har aldrig velat vara med någon annan än dig egentligen. Inte alls.

 

Skaffar pojkvän och tänker att det kommer gå bra det här, nu är det inga problem.

Men lik förbannat finns du där, alltid i mina tankar, längst bak. Jag fattar inte.
Varför kan jag inte lägga det bakom mig? Släppa taget och gå vidare...
Det är dags, det borde det vart för längesen.. och efter allt!

 

Att va otrogen är ingenting jag är för och jag tycker absolut inte att man ska vara det.
Det är just det, jag kan inte hålla mig borta ifrån dig, alla andra går det utmärkt med.
Inga problem alls, ser inte ens åt andra.. men dig.. det går bara inte...
Jag faller som en fura och ligger bara där.

 

Det skulle som sagt aldrig hänt om det inte var du och tvärtom.
Det hade aldrig hänt om det var dig jag skulle varit ihop med.
Jag tänker och funderar och kan inte själv förstå varför jag är så svag för dig.

 

Men någonting gör att jag inte kan tillåta mig själv att släppa taget.

Jag försöker se framåt, hur mitt liv skulle se ut sen.
Om några år eller tio. Försöker föreställa mig.

 

Det som skrämmer mig är att jag inte kan se mig där utan dig.
Jag kan inte se mig med någon annan. Även om jag försöker.
Så känns det som om jag alltid kommer tänka "det skulle varit Gustaf"

Vad det än skulle handla om.. en bild till exempel.
Då tänker jag, det är ju Gustaf som ska stå bredvid mig och ingen annan.

Tänkte att spat skulle vara en ny början eller ett ordentligt slut.
Men jag blir inte klok och det gjorde mig inte klokare heller för den delen.

Jag vet att du inte känner samma sak, dock måste jag en gång för alla,
stanna upp och berätta för dig hur det egentligen är.

 

Jag älskar verkligen att vara i din närhet och hur du ser på mig.
Något måste du ju såklart känna, annars borde du släppt mig för längesen.

Kanske inte på samma sätt som mig, eller givetvis inte.
För då hade vi inte stått där vi är idag.

 

Jag önskar bara att jag fick vara en del av dig och ditt liv. På riktigt.