Lexie

Vad som än händer, så kommer du alltid att ha den största platsen i mitt hjärta.

 

Jag vet som vanligt inte vart jag har dig eller vart du står överhuvudtaget.

Du gör mig så förvirrad, jag kan inte stå emot dig. Jag är chanslös.
Det här hade aldrig hänt med någon annan, jag har inte ens tittat åt någon annans håll.

Skulle aldrig ens få för mig, men med dig går det bara inte, jag kan inte slita mig.

 

Jag har aldrig känt såhär starkt för någon, du får mig att tappa fotfästet.
Gång på gång och jag kämpar mig upp igen, försöker hålla mig borta.
Lika snabbt faller jag tillbaka igen, på något sätt känns det som om vi hör ihop.

Det kan inte bara vara en tillfällighet att vi hela tiden faller tillbaka på varandra.

Du gör inte mitt liv lätt, men jag vill ändå att du ska vara en del av det.
Har svårt att tänka mig ett liv utan att du ska vara där.
Helst av allt vill jag dela mitt liv med dig, på alla sätt o vis.
Det har jag velat länge nu. Och den tanken och känslorna går inte att neka till.

 

Jag har försökt att gå vidare, att låtsas som att allt är bra. Att jag är lycklig.
Men jag ljuger för mig själv, för innerst inne vet jag att det inte är så.
Det kan kännas bra tillfälligt, men sen kommer den där andra känslan och kryper på.

Den riktiga känslan, som jag försöker låtsas som att den inte finns längre.

Men det gör den! Det går inte att fortsätta ljuga och låtsas längre.

 

Jag blir nog inte nöjd förens jag får vara med dig på riktigt.

Det går inte en dag utan att du finns i mina tankar.

Jag försöker att förtränga det och låtsas som ingenting.
Men jag blir ständigt påmind, utan att jag ens vill. 
Så som jag känner för dig, har jag aldrig känt för någon annan. 
Och jag är nästan helt övertygad om att jag aldrig kommer göra det heller.

 

Det är något med dig som jag inte kan sätta fingret på. 
Jag kan inte hjälpa det, jag dras till dig. 

Som dom sjunger i en låt 
"jag har försökt, försökt, försökt att träffa andra, men det slutar alltid likadant"

Ungefär så känner jag.. 
Jag har försökt att träffa andra men det slutar alltid likadant...
Att det är dig jag tänker på och att det är dig jag vill vara med.

Jag kan inte släppa dig, 

 

Efter allt som har hänt och trots att jag blivit så sårad.

Så vill jag inget hellre än att vara med dig. 

På något sätt känns det som om vi hör ihop. 
Säkert bara jag som fått för mig...

 

Men det känns som om det finns en anledning..

Till att vi alltid faller tillbaka på varandra.

Eller är det bara så för att de är det som är mest lätt tillgänligt? 

 

Jag kan utan att tveka säga att du är mitt livs kärlek.
Trodde att det var någon annan, men det är du.
Definitivt. 

 

Ingens leende är så fint som ditt och dina ögon...

Jag blir aldrig så nervös i någons sällskap som när jag är med dig.
Samtidigt finns det ingen annans sällskap jag trivs bättre i.

 

Om jag bara kunde släppa och gå vidare...
Men någonting inom mig tillåter inte det.
Det är inte färdigt än. 

 

När vi har sex vet jag inte vart jag ska ta vägen...
Du gör mig verkligen galen på alla sätt och vis.. 
Och jag vill bara ha mer! Jag får aldrig nog av dig.