lajuvelina

Precis som Elin säger på den där filmen när jag var typ 1 år. Känns som att en del läkare inte vet vad fan de håller på med? Jobbade måndag, tisdag men efter det blev det som sagt värre. Stannade hemma onsdag och var hos läkaren idag igen men det var bara att vänta. Vadå vänta?!?! På vadå?! Bättre tider.. tydligen det de vill. Man va fan jag känner inte för att sitta hemma och bara vänta. Vad gör man om man inte vill det då? Jag vill ju jobba och få in pengar liksom...

Nog snackat om det, jag väntar väl över helgen men på måndag tänker jag jobba även om jag inte känner mig ok. Ska ha samma mål som Ida nu... Inte vara hemma en enda gång innan semestern. Om man inte är as sjuk förstås, då har man ju inget val.

En tanke slog mig idag eller rättare sagt 2 stycken faktiskt. Eller många tankar slår mig varje dag... Hm, slår mig? Lät lustigt... I alla fall, två tankar som fick mig att tänka till.

1. Jag vaknade och hade drömt en underbar dröm. Tillskillnad ifrån förra veckan för då var den verkligen hemsk. Då tänkte jag... Hur kommer det sig att drömmar känns så himla verkliga? Allt som händer och alla känslor?  Vad är det som avgör vad man drömmer om och varför drömmer man överhuvudtaget? Och vad betyder det om man drömmer samma dröm flera gånger? Vad betyder drömmar överhuvudtaget? Är det som endel påstår... Att det är ens "undermedvetna" som kommer upp till ytan? Om man vaknat och drömt en dröm... Spelar ingen roll om den var hemsk eller inte. Hur kommer det sig att en dröm och känslorna i den kan påverka resten av dagen som kommer? Något som inte ens var verkligt. Skulle vara ganska intressant att veta faktiskt... Och ibland kommer man ihåg drömmen in i minsta detalj och ibland kommer man inte ihåg något alls och ibland är det bara känslan ifrån drömmen som sitter kvar men man vet inte varifrån den känslan kommer. Hjärnan är jävligt skum, den lever sitt egna liv. Tänk om det är så att vi bara kan styra oss till en viss gräns? Eller?

2. Kom och tänka på hur lika jag och Lexie är egentligen.. Inte bara i sättet och så. Utan i humöret, matvanorna, det övriga beteéndet, till och med när det gäller det andra könet? Jag vet inte, kanske inbillar jag mig? Fast det är skrämmande faktiskt... Hur kan vi vara så lika? Hur kommer det sig egentligen? Ju mer jag tänker på det desto mer kommer jag på. Jäkligt skumt ändå.

Ne nu ska jag göra något annat :P Orkar inte sitta här o glo... Ska väl äta snart, är hungrig! Mums! 

Puss

/Lj