Den längsta natten i hela mitt liv!!!!
Jag kan inte förstå att det har hänt mig, det har inte riktigt gått in i mitt huvud än. Allt jag gjorde var att reagera instinktivt...
Det började vid halv 4 tiden med att jag fick ett sms av Linda och hon sa att hon inte kunde komma och hjälpa till med insläppet för att hon var sjuk. Jaja tänkte jag det är ingen fara hästarna som är så snälla och det brukar ju alltid vara någon där.
Väl där är Susann och Ebba där fast dom är nere i ridhuset, jag börjar tänkte jag de kommer väl uppåt snart med tanke på att klockan var ganska mycket. Jag börjar med valack hagen och det går hur bra som helst, efteråt går jag och hämtar Seattle och Sille och det går också bra. Bara stona kvar nu och alla var inte ute utan det var Lexie, Perdille och Madde kvar.
Jag stängde neråt sommarbetet så de inte skulle springa neråt där eftersom staketet inte är helt där. Vad bra det går det här tänker jag, INTE! Hästarna kommer springandes och Perdille blir inträngd i ett hörn och springer igenom staketet ner mot ridhuset. Lyckligtvis lyckas jag få in madde och Lexie i valack hagen men i all panik stänger jag bara den översta tråden. Jag springer neråt och försöker desperat få tag i Perdille men hon vill inte komma.
Efter en kort stund springer hon självmant uppåt men då kommer Lexie och madicken, de har sprungit igenom det andra staketet. Jag hade inte en chans när det kom 3 hästar i full fart mot mig. Patrik kom precis och han var tvungen att tvärnita för att inte köra på dom, först fattade jag inte vad som hade hänt så jag bara stod och sen började jag springa efter som en jävla idiot! Men inga hästar såg jag, ingenstans!!! RIKSVÄGEN tänkte jag! Snälla gud säg att dom inte sprungit ut där, då är det ju kört. Ner till ridhuset och säger till Susann o Ebba att hästarna är lösa.
Sen vidare till Krister och så ringde jag hem till Sofia och sökandet började och fortsatte och fler och fler blev vi.
Jag trodde inte att det fanns så här snälla och hjälpsamma människor, det är helt jävla otroligt. Varenda granne där ute hjälpte till nästan... De höll utkik och en del släppte till och med allt och satte sig i sin bil och åkte runt o letade de också.
Folk kom även ifrån andra stall och hjälpte till, jag har aldrig sett på maken kan jag bara säga. Om alla människor var sådär hjälpsamma och osjälviska så skulle det inte finnas några problem i världen. Inte ett enda!
Vi åkte, åkte och åkte... Jag började få upp bilder i huvudet och jag bara hörde hur långtradarna dundrade förbi på riksvägen, snart tjuter det i bromsarna tänkte jag, snart smäller det! Jag hade sån panik så det går inte att beskriva och polisen gjorde fan inte ett skit för att hjälpa oss?! JÄVLA IDIOTER! Och den där jäveln som satt i polisväxeln honom ska vi inte ens tala om, en sån jävla katig typ asså... USCH! Han borde inte ens få behålla sitt jävla jobb med tanke på hur illa han bar sig åt...
Tillslut fick vi ut det på radion igen, att folk skulle vara vaksamma på R 50:n för att 3 hästar var lösa i området. Som sagt vi åkte och åkte och lös med ficklamporna överallt, letade efter minsta lilla spår men inget hittade vi. Jag kom väl hem runt 3, halv 4 där någon gång. Jag ville verkligen inte ge upp, jag klarade inte av det. Åka hem och lägga mig? När min häst är ute och springer längs Sveriges mest trafikerade väg?
Tillslut blev jag i alla fall övertalad att åka hem och försöka sova en stund, eftersom det inte är lönt att leta i mörkret med tanke på att de antagligen stod och tryckte någonstans och tog skydd ifrån blåsten. Jag somnade väl en stund sen, pappa sa åt mig att jag inte fick åka ut o köra bil om jag inte somnade ett tag. Just för att det är som att köra rattfull... Så jag tänkte jag måste sova, för Lexies skull för att jag ska kunna hitta henne imorgon.
Jag trodde det skulle ta slut här, denna underbara saga? Kan man kalla den det? Ja... Känns helt overkligt! Och nu när allt börjat gå så himla bra också. Jag ville verkligen inte att det skulle sluta så, men jag såg löpsedlarna med min blodiga häst på framsidan, där hon låg död och påkörd. Det här har alltid vart min värsta mardröm, min största fasa.
Trodde aldrig att det skulle hända mig, men det gjorde det... Inte alla som kan förstå hur det känns speciellt inte dom som inte har något eget djur.
Såna människor är ofta så känslokalla, i alla fall när det gäller såna saker! Som han på polisens växel, vadå vi kan inte gå ut i radion en gång till?!?! Jag bara men för fan det var ju flera timmar sen ni får ju varna igen fattar du väl? Just i detta ögonblicket önskar jag att jag kunde slått till honom eller något, gett honom en riktigt fet käftsmäll! Det skulle han behövt... De som inte har djur, tänk er att ni förlorat erat barn... Att det har sprungit ifrån er, mitt i natten och ni har ingen aning om var hon/han kan vara. Eller någon annan som står er extremt nära... Tro mig det är inte roligt!
Efter 10 timmars letande överallt fanns inga spår någonstans, som jag sa innan åkte jag hem o sov... Lyckades sova drygt 2 timmar tror jag? Så fort klockan ringde hoppade jag upp och gjorde mig redo för att söka vidare...
Det började vid halv 4 tiden med att jag fick ett sms av Linda och hon sa att hon inte kunde komma och hjälpa till med insläppet för att hon var sjuk. Jaja tänkte jag det är ingen fara hästarna som är så snälla och det brukar ju alltid vara någon där.
Väl där är Susann och Ebba där fast dom är nere i ridhuset, jag börjar tänkte jag de kommer väl uppåt snart med tanke på att klockan var ganska mycket. Jag börjar med valack hagen och det går hur bra som helst, efteråt går jag och hämtar Seattle och Sille och det går också bra. Bara stona kvar nu och alla var inte ute utan det var Lexie, Perdille och Madde kvar.
Jag stängde neråt sommarbetet så de inte skulle springa neråt där eftersom staketet inte är helt där. Vad bra det går det här tänker jag, INTE! Hästarna kommer springandes och Perdille blir inträngd i ett hörn och springer igenom staketet ner mot ridhuset. Lyckligtvis lyckas jag få in madde och Lexie i valack hagen men i all panik stänger jag bara den översta tråden. Jag springer neråt och försöker desperat få tag i Perdille men hon vill inte komma.
Efter en kort stund springer hon självmant uppåt men då kommer Lexie och madicken, de har sprungit igenom det andra staketet. Jag hade inte en chans när det kom 3 hästar i full fart mot mig. Patrik kom precis och han var tvungen att tvärnita för att inte köra på dom, först fattade jag inte vad som hade hänt så jag bara stod och sen började jag springa efter som en jävla idiot! Men inga hästar såg jag, ingenstans!!! RIKSVÄGEN tänkte jag! Snälla gud säg att dom inte sprungit ut där, då är det ju kört. Ner till ridhuset och säger till Susann o Ebba att hästarna är lösa.
Sen vidare till Krister och så ringde jag hem till Sofia och sökandet började och fortsatte och fler och fler blev vi.
Jag trodde inte att det fanns så här snälla och hjälpsamma människor, det är helt jävla otroligt. Varenda granne där ute hjälpte till nästan... De höll utkik och en del släppte till och med allt och satte sig i sin bil och åkte runt o letade de också.
Folk kom även ifrån andra stall och hjälpte till, jag har aldrig sett på maken kan jag bara säga. Om alla människor var sådär hjälpsamma och osjälviska så skulle det inte finnas några problem i världen. Inte ett enda!
Vi åkte, åkte och åkte... Jag började få upp bilder i huvudet och jag bara hörde hur långtradarna dundrade förbi på riksvägen, snart tjuter det i bromsarna tänkte jag, snart smäller det! Jag hade sån panik så det går inte att beskriva och polisen gjorde fan inte ett skit för att hjälpa oss?! JÄVLA IDIOTER! Och den där jäveln som satt i polisväxeln honom ska vi inte ens tala om, en sån jävla katig typ asså... USCH! Han borde inte ens få behålla sitt jävla jobb med tanke på hur illa han bar sig åt...
Tillslut fick vi ut det på radion igen, att folk skulle vara vaksamma på R 50:n för att 3 hästar var lösa i området. Som sagt vi åkte och åkte och lös med ficklamporna överallt, letade efter minsta lilla spår men inget hittade vi. Jag kom väl hem runt 3, halv 4 där någon gång. Jag ville verkligen inte ge upp, jag klarade inte av det. Åka hem och lägga mig? När min häst är ute och springer längs Sveriges mest trafikerade väg?
Tillslut blev jag i alla fall övertalad att åka hem och försöka sova en stund, eftersom det inte är lönt att leta i mörkret med tanke på att de antagligen stod och tryckte någonstans och tog skydd ifrån blåsten. Jag somnade väl en stund sen, pappa sa åt mig att jag inte fick åka ut o köra bil om jag inte somnade ett tag. Just för att det är som att köra rattfull... Så jag tänkte jag måste sova, för Lexies skull för att jag ska kunna hitta henne imorgon.
Jag trodde det skulle ta slut här, denna underbara saga? Kan man kalla den det? Ja... Känns helt overkligt! Och nu när allt börjat gå så himla bra också. Jag ville verkligen inte att det skulle sluta så, men jag såg löpsedlarna med min blodiga häst på framsidan, där hon låg död och påkörd. Det här har alltid vart min värsta mardröm, min största fasa.
Trodde aldrig att det skulle hända mig, men det gjorde det... Inte alla som kan förstå hur det känns speciellt inte dom som inte har något eget djur.
Såna människor är ofta så känslokalla, i alla fall när det gäller såna saker! Som han på polisens växel, vadå vi kan inte gå ut i radion en gång till?!?! Jag bara men för fan det var ju flera timmar sen ni får ju varna igen fattar du väl? Just i detta ögonblicket önskar jag att jag kunde slått till honom eller något, gett honom en riktigt fet käftsmäll! Det skulle han behövt... De som inte har djur, tänk er att ni förlorat erat barn... Att det har sprungit ifrån er, mitt i natten och ni har ingen aning om var hon/han kan vara. Eller någon annan som står er extremt nära... Tro mig det är inte roligt!
Efter 10 timmars letande överallt fanns inga spår någonstans, som jag sa innan åkte jag hem o sov... Lyckades sova drygt 2 timmar tror jag? Så fort klockan ringde hoppade jag upp och gjorde mig redo för att söka vidare...
Kommentarer
Trackback
