lajuvelina

Just förtillfället är jag allmänt irriterad på allmänt allting och ingenting. Dels det här med skolan, allt som man inte fattar... jag ska liksom lära mig saker som det här. Det här är en muskel: BIceps Femoris, med origo sacrum ligament och delvis pelvis, med insertio patellans mellan och laterala ligament, craniala sidan av tibia, calcaneus sena och tuberositiet. Och det betyder... vad muskeln heter och vart den fäster i princip. Det står fortfarande ingen om vad den gör o.s.v. det ska också läggas till på det där. Blir lite smått förvirrad måste jag medge, sen är inte allt som jag trott att det vart heller. Utan allt är helt tvärtom och jag vet inte hur jag ska se hur det passar eller inte passar, jag blir galen!!!

Så har jag massor som jag ska göra också, städa rummet bland annat. Skriva klart allt och skriva rent det ifrån dagarna i Kalmar. Packa upp allt som jag hade med mig, fortsätta plugga vidare på nästa steg and so on. Så har jag massor papper som jag ska ta tag i och sätta in i pärmar, ni vet sådana där viktiga papper.

När jag sen tänker efter... är det nog posten som stör mig mest av allt! Jag tycker verkligen att min chef sköter sitt jobb på ett så oproffsigt sätt så det finns inte. Jag funderar seriöst på att skriva ner mina tankar och åsikter och sedan ge henne det till henne eller helt enkelt berätta och tala ut. Det är helt sjukt, helt sanslöst! Allt är bara helt fel... och jag blir så trött. Så trött på postens upplägg överhuvudtaget, det har jag även beklagat mig över i postbloggen. Ganska så rejält till och med... Ne men det ska jag fan i mig göra, skriva ner allt och sen köra upp det i nyllet bara, svart på vitt. För såhär kan det inte skötas, det är så långt ifrån proffsigt som det kan bli!

Sen är jag ständigt trött... somnar skapligt, sover länge. Och det stör mig också, fruktansvärt!
Kanske är så att det är jag bara? Som är allmänt störig av mig?! Haha, de vette fan! Men mycket möjligt...


Någonstans innerst inne så känner jag, va fasen sitter jag här och klagar för?
Jag är frisk, kan gå, har körkort, kan ta mig precis vart jag vill o.s.v.
Borde inte det vara tillräckligt? Jag vet flera som skulle göra vad som helst för att bara vara jag och för att bara få vara just det jag är, frisk...

Jag skrev faktiskt en dikt idag, vill dock inte dela med mig av den här eftersom att den är personlig. Jag skrev den till min cancer sjuka kusin. Just därför tänker jag, varför sitter jag här och klagar och är allmänt irriterad?!

Snacka om att ha ett patetiskt liv.. eller?