lajuvelina

Var ca en vecka sedan jag skrev nu... det är mycket tankar som snurrar runt i huvudet, hela tiden. Alldeles för mycket. Men jag är väl sån, en tänkare helt enkelt. Har haft det lite kämpigt nu i dagarna men nu känns det stabilt, skapligt iaf! Är fortfarande irriterad över det här med bilen, ska det vara så svårt?! Tydligen... aja får se till så det blir gjort i veckan så att jag kan lämna in bil aset. Då kanske jag har den färdig om några veckor? Men det är verkligen as jobbigt att inte ha bil, för jag är så beroende av den. Sen är det ju inte bara jag som behöver ha bilen heller, det är 3 medlemmar till i vår familj. Den ene ska jobba, den andra ska skjutsar till träning och den tredje ska någon annanstans och mitt i allt behöver jag också bilen?! Vilken ofta resulterar i sena kvällar... men men. Tycker bara att det är synd att man inte kan vara ute i stallet på dagen. Skulle vara skönt o rida ut, det skulle både jag och Lexie behöva. 

På tal om Lexie, mitt alldeles egna lilla hjärta! Jag tror inga ord kan förklara vad hon betyder för mig, vet inte vad jag ska ta mig till den dagen då hon inte finns mer. Jag vågar inte ens tänka på det... det gör ont redan då. Hon finns där för mig precis hela tiden, hur jag än mår och även om vi inte kan prata på samma sätt som människor så förstår vi ändå varandra. Det är en helt magisk känsla, trodde aldrig det var möjligt att få ett sånt starkt band med något djur och definitivt inte en häst. Kanske en hund eller katt? De är man ju ändå med ganska ofta eftersom de bor på samma ställe som en själv. 

Men jag kommer aldrig glömma den där dagen... Den 29 mars, 2008. Då tog jag med mig Sofia och begav mig till skänninge för att kolla på den där hästen som jag hittade på nätet. Helt plötsligt en dag fick jag för mig att jag skulle minsann ha en egen häst! Jag var trött på att rida och ta hand om alla andras hästar.. fästa mig vid dom och sen stå där med sorgen i hjärtat igen. Nu fick det vara nog!!! Helt otippat och helt utan förväntningar begav jag mig alltså till skänninge.. och där var hon, min lilla pärla. Då inte så himla välmående... Så det var inte mycket att prov rida, men jag prov red och tänkte väl inte så himla mycket mer på det. Var där ett bra tag, pratade mycket och sen var det bara hem och fundera... hade dock inte så långt tid på mig att ta ett beslut. Det var en tjej som kom efter mig och kollade på henne och hon var ifrån stockholm. Så det var nu eller aldrig! 

Jag dividerade mycket med Sofia, men bestämde mig sedan att chansa. En ren chansning, utan veterinärbesikting och allt... det får bära eller brista tänkte jag. Och det gjorde det, det bar!!! Jag fick köpa henne trots att hon ifrån Stockholm erbjöd mer pengar än mig, jag tror att det var ödet. Är nästan helt övertygad om det... 
Fast det är många gånger jag har undrat vad jag har gett mig in på och tänkt att alla andra har så fina hästar. Och jag tänkte sådär fin kommer min häst aldrig att bli, inte ens i närheten. Det är ju en travare liksom! Det är ju omöjligt... och de som jag pratade med angående häst köp sa att jag borde ha en häst som var typ 17 år eller något sånt, men jag ville ju ha något yngre som jag kunde forma själv.

Det var därför jag chansade, men mammas och pappas ovetande... och en häst som jag räddade ifrån slakt. Där stod jag, studerande och inte tillräckligt med pengar. Men nu såhär i efterhand när jag tänker efter så förstår jag inte att jag ens tvekade en sekund. När jag tänker tillbaka på allting och på allt jobb som jag har lagt ner blir jag så glad, för hon har blivit så fin och så himla duktig! Det kunde jag inte ens föreställa mig i min vildaste fantasi.. helt otroligt! Jag trodde aldrig att vi skulle komma såhär långt och att hon skulle bli så himla duktig, folk kommenterar till och med det... och ingen kan någonsin gissa att det är en travare. Och det glädjer mig... 

Från att vara en osäker häst, som var rädd för människor (antagligen för att hon blivit slagen) som var mager och allmänt ofräsch, med för långa hovar och vassa tänder. Till en häst som är mer välmående än någonsin... inte bara hon som är välmående, hon får mig att vara välmående också! Det spelar ingen roll om jag mår dåligt, är ledsen eller deprimerad, eller arg.. om jag får vara i stallet och umgås med henne så blir jag 9 fall av 10 på bra humör igen. 

Det bästa av allt... det är när jag kommer och ropar på henne när jag ska ta in henne. Då svarar hon ALLTID!!! Och kommer springandes. Det värmer så himla mycket i mitt hjärta, det går som ett lyckorus genom hela kroppen. Att veta att hon svarar och att hon är glad att se mig. Om hon står långt bort brukar hon oftast komma springandes också... det kunde jag heller aldrig tro när jag gick och jagade henne i timmar i ösregn bara för att få in henne och hon total vägrade. Hon gjorde allt för att jag inte skulle få tag i henne och nu gör hon allt för att jag ska ta med henne istället. Hon är som en liten hund som följer varje steg jag tar. 

Jag har tagit hand om hästar förut... eller "haft häst" när jag har hyrt och sådär, och visst har jag tyckt om dom. Men jag har aldrig någonsin fått samma connection men någon av de andra. Sen får ni tycka att jag är larvig.. men enligt stjärntecknen så passar vi utmärkt också. 

Ju mer jag tänker på allt, desto lyckligare blir jag... 
Vi har verkligen funnit varandra och jag ljuger inte när jag säger att hon är min andra halva. 
Utan henne är jag inte hel helt enkelt, det är vad jag kallar ÄKTA KÄRLEK!!! <3