Lexie <3
Var ca en vecka sedan jag skrev nu... det är mycket tankar som snurrar runt i huvudet, hela tiden. Alldeles för mycket. Men jag är väl sån, en tänkare helt enkelt. Har haft det lite kämpigt nu i dagarna men nu känns det stabilt, skapligt iaf! Är fortfarande irriterad över det här med bilen, ska det vara så svårt?! Tydligen... aja får se till så det blir gjort i veckan så att jag kan lämna in bil aset. Då kanske jag har den färdig om några veckor? Men det är verkligen as jobbigt att inte ha bil, för jag är så beroende av den. Sen är det ju inte bara jag som behöver ha bilen heller, det är 3 medlemmar till i vår familj. Den ene ska jobba, den andra ska skjutsar till träning och den tredje ska någon annanstans och mitt i allt behöver jag också bilen?! Vilken ofta resulterar i sena kvällar... men men. Tycker bara att det är synd att man inte kan vara ute i stallet på dagen. Skulle vara skönt o rida ut, det skulle både jag och Lexie behöva.
På tal om Lexie, mitt alldeles egna lilla hjärta! Jag tror inga ord kan förklara vad hon betyder för mig, vet inte vad jag ska ta mig till den dagen då hon inte finns mer. Jag vågar inte ens tänka på det... det gör ont redan då. Hon finns där för mig precis hela tiden, hur jag än mår och även om vi inte kan prata på samma sätt som människor så förstår vi ändå varandra. Det är en helt magisk känsla, trodde aldrig det var möjligt att få ett sånt starkt band med något djur och definitivt inte en häst. Kanske en hund eller katt? De är man ju ändå med ganska ofta eftersom de bor på samma ställe som en själv.
Men jag kommer aldrig glömma den där dagen... Den 29 mars, 2008. Då tog jag med mig Sofia och begav mig till skänninge för att kolla på den där hästen som jag hittade på nätet. Helt plötsligt en dag fick jag för mig att jag skulle minsann ha en egen häst! Jag var trött på att rida och ta hand om alla andras hästar.. fästa mig vid dom och sen stå där med sorgen i hjärtat igen. Nu fick det vara nog!!! Helt otippat och helt utan förväntningar begav jag mig alltså till skänninge.. och där var hon, min lilla pärla. Då inte så himla välmående... Så det var inte mycket att prov rida, men jag prov red och tänkte väl inte så himla mycket mer på det. Var där ett bra tag, pratade mycket och sen var det bara hem och fundera... hade dock inte så långt tid på mig att ta ett beslut. Det var en tjej som kom efter mig och kollade på henne och hon var ifrån stockholm. Så det var nu eller aldrig!
Jag dividerade mycket med Sofia, men bestämde mig sedan att chansa. En ren chansning, utan veterinärbesikting och allt... det får bära eller brista tänkte jag. Och det gjorde det, det bar!!! Jag fick köpa henne trots att hon ifrån Stockholm erbjöd mer pengar än mig, jag tror att det var ödet. Är nästan helt övertygad om det...
Fast det är många gånger jag har undrat vad jag har gett mig in på och tänkt att alla andra har så fina hästar. Och jag tänkte sådär fin kommer min häst aldrig att bli, inte ens i närheten. Det är ju en travare liksom! Det är ju omöjligt... och de som jag pratade med angående häst köp sa att jag borde ha en häst som var typ 17 år eller något sånt, men jag ville ju ha något yngre som jag kunde forma själv.
Det var därför jag chansade, men mammas och pappas ovetande... och en häst som jag räddade ifrån slakt. Där stod jag, studerande och inte tillräckligt med pengar. Men nu såhär i efterhand när jag tänker efter så förstår jag inte att jag ens tvekade en sekund. När jag tänker tillbaka på allting och på allt jobb som jag har lagt ner blir jag så glad, för hon har blivit så fin och så himla duktig! Det kunde jag inte ens föreställa mig i min vildaste fantasi.. helt otroligt! Jag trodde aldrig att vi skulle komma såhär långt och att hon skulle bli så himla duktig, folk kommenterar till och med det... och ingen kan någonsin gissa att det är en travare. Och det glädjer mig...
Från att vara en osäker häst, som var rädd för människor (antagligen för att hon blivit slagen) som var mager och allmänt ofräsch, med för långa hovar och vassa tänder. Till en häst som är mer välmående än någonsin... inte bara hon som är välmående, hon får mig att vara välmående också! Det spelar ingen roll om jag mår dåligt, är ledsen eller deprimerad, eller arg.. om jag får vara i stallet och umgås med henne så blir jag 9 fall av 10 på bra humör igen.
Det bästa av allt... det är när jag kommer och ropar på henne när jag ska ta in henne. Då svarar hon ALLTID!!! Och kommer springandes. Det värmer så himla mycket i mitt hjärta, det går som ett lyckorus genom hela kroppen. Att veta att hon svarar och att hon är glad att se mig. Om hon står långt bort brukar hon oftast komma springandes också... det kunde jag heller aldrig tro när jag gick och jagade henne i timmar i ösregn bara för att få in henne och hon total vägrade. Hon gjorde allt för att jag inte skulle få tag i henne och nu gör hon allt för att jag ska ta med henne istället. Hon är som en liten hund som följer varje steg jag tar.
Jag har tagit hand om hästar förut... eller "haft häst" när jag har hyrt och sådär, och visst har jag tyckt om dom. Men jag har aldrig någonsin fått samma connection men någon av de andra. Sen får ni tycka att jag är larvig.. men enligt stjärntecknen så passar vi utmärkt också.
Ju mer jag tänker på allt, desto lyckligare blir jag...
Vi har verkligen funnit varandra och jag ljuger inte när jag säger att hon är min andra halva.
Utan henne är jag inte hel helt enkelt, det är vad jag kallar ÄKTA KÄRLEK!!! <3
På tal om Lexie, mitt alldeles egna lilla hjärta! Jag tror inga ord kan förklara vad hon betyder för mig, vet inte vad jag ska ta mig till den dagen då hon inte finns mer. Jag vågar inte ens tänka på det... det gör ont redan då. Hon finns där för mig precis hela tiden, hur jag än mår och även om vi inte kan prata på samma sätt som människor så förstår vi ändå varandra. Det är en helt magisk känsla, trodde aldrig det var möjligt att få ett sånt starkt band med något djur och definitivt inte en häst. Kanske en hund eller katt? De är man ju ändå med ganska ofta eftersom de bor på samma ställe som en själv.
Men jag kommer aldrig glömma den där dagen... Den 29 mars, 2008. Då tog jag med mig Sofia och begav mig till skänninge för att kolla på den där hästen som jag hittade på nätet. Helt plötsligt en dag fick jag för mig att jag skulle minsann ha en egen häst! Jag var trött på att rida och ta hand om alla andras hästar.. fästa mig vid dom och sen stå där med sorgen i hjärtat igen. Nu fick det vara nog!!! Helt otippat och helt utan förväntningar begav jag mig alltså till skänninge.. och där var hon, min lilla pärla. Då inte så himla välmående... Så det var inte mycket att prov rida, men jag prov red och tänkte väl inte så himla mycket mer på det. Var där ett bra tag, pratade mycket och sen var det bara hem och fundera... hade dock inte så långt tid på mig att ta ett beslut. Det var en tjej som kom efter mig och kollade på henne och hon var ifrån stockholm. Så det var nu eller aldrig!
Jag dividerade mycket med Sofia, men bestämde mig sedan att chansa. En ren chansning, utan veterinärbesikting och allt... det får bära eller brista tänkte jag. Och det gjorde det, det bar!!! Jag fick köpa henne trots att hon ifrån Stockholm erbjöd mer pengar än mig, jag tror att det var ödet. Är nästan helt övertygad om det...
Fast det är många gånger jag har undrat vad jag har gett mig in på och tänkt att alla andra har så fina hästar. Och jag tänkte sådär fin kommer min häst aldrig att bli, inte ens i närheten. Det är ju en travare liksom! Det är ju omöjligt... och de som jag pratade med angående häst köp sa att jag borde ha en häst som var typ 17 år eller något sånt, men jag ville ju ha något yngre som jag kunde forma själv.
Det var därför jag chansade, men mammas och pappas ovetande... och en häst som jag räddade ifrån slakt. Där stod jag, studerande och inte tillräckligt med pengar. Men nu såhär i efterhand när jag tänker efter så förstår jag inte att jag ens tvekade en sekund. När jag tänker tillbaka på allting och på allt jobb som jag har lagt ner blir jag så glad, för hon har blivit så fin och så himla duktig! Det kunde jag inte ens föreställa mig i min vildaste fantasi.. helt otroligt! Jag trodde aldrig att vi skulle komma såhär långt och att hon skulle bli så himla duktig, folk kommenterar till och med det... och ingen kan någonsin gissa att det är en travare. Och det glädjer mig...
Från att vara en osäker häst, som var rädd för människor (antagligen för att hon blivit slagen) som var mager och allmänt ofräsch, med för långa hovar och vassa tänder. Till en häst som är mer välmående än någonsin... inte bara hon som är välmående, hon får mig att vara välmående också! Det spelar ingen roll om jag mår dåligt, är ledsen eller deprimerad, eller arg.. om jag får vara i stallet och umgås med henne så blir jag 9 fall av 10 på bra humör igen.
Det bästa av allt... det är när jag kommer och ropar på henne när jag ska ta in henne. Då svarar hon ALLTID!!! Och kommer springandes. Det värmer så himla mycket i mitt hjärta, det går som ett lyckorus genom hela kroppen. Att veta att hon svarar och att hon är glad att se mig. Om hon står långt bort brukar hon oftast komma springandes också... det kunde jag heller aldrig tro när jag gick och jagade henne i timmar i ösregn bara för att få in henne och hon total vägrade. Hon gjorde allt för att jag inte skulle få tag i henne och nu gör hon allt för att jag ska ta med henne istället. Hon är som en liten hund som följer varje steg jag tar.
Jag har tagit hand om hästar förut... eller "haft häst" när jag har hyrt och sådär, och visst har jag tyckt om dom. Men jag har aldrig någonsin fått samma connection men någon av de andra. Sen får ni tycka att jag är larvig.. men enligt stjärntecknen så passar vi utmärkt också.
Ju mer jag tänker på allt, desto lyckligare blir jag...
Vi har verkligen funnit varandra och jag ljuger inte när jag säger att hon är min andra halva.
Utan henne är jag inte hel helt enkelt, det är vad jag kallar ÄKTA KÄRLEK!!! <3
Why?! I keep wondering why...
Ibland undrar jag.. eller väldigt ofta till och med... varför?! why, why, why, WWWWHHHHYYYYY?!?!?!
Sen har jag inte heller mage till att må dåligt, det finns de som har det mycket värre än vad jag har det.
Mycket värre till och med, inte ens har en mamma och en pappa. Och jag har en kusin som är väldigt sjuk i cancer och ändå ler han varje dag... för att han älskar livet och att han får leva. Men jag kan inte hjälpa det, för det tar kål på mig!! Det tar kål på mig djupt, djupt inifrån.. känns som om jag långsamt blir uppäten inifrån. Vet att det låter hemskt nu, men det är så jag känner... går liksom inte att beskriva.
Jag önskar att jag någon gång kunde få ett svar på varför?! Har jag gjort något för att förtjäna det här?
Det måste jag verkligen ha gjort och jag måste ha gjort något väldigt hemskt!
Snön har fallit idag igen, andra gången i år... när jag ser snön och när jag känner kylan då vet jag vad som väntar.
Jag känner det... och redan när sommaren börjar avta och höstens vindar greppar tag om mig. Då vet jag...
Då kommer jag stå där igen... helt hjälplös och helt chanslös, det enda jag kan göra är att stå där och kolla på.
Se hur hela mitt liv rasar samman igen, allt som jag har byggt upp... det bara rasar, bit för bit och jag kollapsar.
Sakta men säkert... och allt detta som jag byggt upp?! Till vilken nytta då? Allt känns så meningslöst, varför ska jag bygga upp det gång på gång när jag ändå vet att det kommer rasa till slut?!
Jag vet att min mamma, pappa, farfar osv läser det här och det kommer säkert göra ont i dom när de läser det här... jag vet det. Men när jag mår såhär, då vet jag inte vad jag ska göra. Det brukar hjälpa o skriva av sig lite och nu blev det här. Vet inte om det är bra eller dåligt av mig.
Det är därför jag hatar hösten och vintern.. Den tar kål på mig! På alla sätt... och det värsta av allt är att den är så himla lång!!! Jag önskar verkligen att hösten och vintern aldrig kom, så jag kunde få må bra lite oftare. Hösten vintern och mörkret är mina 3 största fiender... men den största fienden jag har, det är mig själv!!!
Just nu önskar jag att jag var någon annan, som var någon annanstans och kände något helt annat.
I don't wanna be me.
Sen har jag inte heller mage till att må dåligt, det finns de som har det mycket värre än vad jag har det.
Mycket värre till och med, inte ens har en mamma och en pappa. Och jag har en kusin som är väldigt sjuk i cancer och ändå ler han varje dag... för att han älskar livet och att han får leva. Men jag kan inte hjälpa det, för det tar kål på mig!! Det tar kål på mig djupt, djupt inifrån.. känns som om jag långsamt blir uppäten inifrån. Vet att det låter hemskt nu, men det är så jag känner... går liksom inte att beskriva.
Jag önskar att jag någon gång kunde få ett svar på varför?! Har jag gjort något för att förtjäna det här?
Det måste jag verkligen ha gjort och jag måste ha gjort något väldigt hemskt!
Snön har fallit idag igen, andra gången i år... när jag ser snön och när jag känner kylan då vet jag vad som väntar.
Jag känner det... och redan när sommaren börjar avta och höstens vindar greppar tag om mig. Då vet jag...
Då kommer jag stå där igen... helt hjälplös och helt chanslös, det enda jag kan göra är att stå där och kolla på.
Se hur hela mitt liv rasar samman igen, allt som jag har byggt upp... det bara rasar, bit för bit och jag kollapsar.
Sakta men säkert... och allt detta som jag byggt upp?! Till vilken nytta då? Allt känns så meningslöst, varför ska jag bygga upp det gång på gång när jag ändå vet att det kommer rasa till slut?!
Jag vet att min mamma, pappa, farfar osv läser det här och det kommer säkert göra ont i dom när de läser det här... jag vet det. Men när jag mår såhär, då vet jag inte vad jag ska göra. Det brukar hjälpa o skriva av sig lite och nu blev det här. Vet inte om det är bra eller dåligt av mig.
Det är därför jag hatar hösten och vintern.. Den tar kål på mig! På alla sätt... och det värsta av allt är att den är så himla lång!!! Jag önskar verkligen att hösten och vintern aldrig kom, så jag kunde få må bra lite oftare. Hösten vintern och mörkret är mina 3 största fiender... men den största fienden jag har, det är mig själv!!!
Just nu önskar jag att jag var någon annan, som var någon annanstans och kände något helt annat.
I don't wanna be me.
.
And isn't it ironic? Don't you think?
A little too ironic... and yeah, I really do think.
Från och med du.
Står i din port står bara still, För en minut sen var du min en tredjedel av den jag var går hem för en är krossad, en är din... det här är slutet på vår film. Från och med nu, från och med du. står inte ut, står inte ut. ett år försvinner utan ljus även om ett sekel går så ska jag alltid vänta på vår tur. Från och med då... Från och med du, du, du, du Från och med du, du, du, du jag blir aldrig mer densamma, jag blir aldrig densamma som förut somliga ljus brinner aldrig ut.
Oooopss!
Hejsan Svejsan!
Nu har jag visst inte skrivit på hur länge som helst... Sist var den 14 september om jag inte läste fel?!
Lite av en skandal kanske?! eller inte.. är ju i försig tråkigt för mina läsare, om jag har några kvar?!
Haha :) Vet att min farfar är en trogen läsare iaf :) Tror han kommer bli glad nu när det dyker upp ett litet inlägg här.. det är på tiden :)
På tal om farfar... ska försöka åka dit i veckan tänkte jag, bara jag får de där jädrans förstoringarna på fotona! Blir ju tokig :P Om de inte kommer den här veckan så får jag väl ringa efter dom... men så sega kan de väl inte vara? Jo det återstår väl att se :) Hm... försöker komma på vad som har hänt sen jag skrev här sist? Är väl inte så himla mycket tror jag. Posten har kört igång "det nya" och det är helt värdelöst... precis som allt annat med posten egentligen, de tänker inte mänskligt längre nu förtiden.. det enda positiva är att jag får mina pengar därifrån :P Och tur är väl det!!! Jo just det... om allt går som det ska så flyttar jag hemifrån 1 december, kanske är på tiden?
Vet inte vad mammsen o pappsen tycker om det.. kanske kommer de sakna mig sen när jag väl är borta :P haha :) skämt å sido :)
Nu har jag visst inte skrivit på hur länge som helst... Sist var den 14 september om jag inte läste fel?!
Lite av en skandal kanske?! eller inte.. är ju i försig tråkigt för mina läsare, om jag har några kvar?!
Haha :) Vet att min farfar är en trogen läsare iaf :) Tror han kommer bli glad nu när det dyker upp ett litet inlägg här.. det är på tiden :)
På tal om farfar... ska försöka åka dit i veckan tänkte jag, bara jag får de där jädrans förstoringarna på fotona! Blir ju tokig :P Om de inte kommer den här veckan så får jag väl ringa efter dom... men så sega kan de väl inte vara? Jo det återstår väl att se :) Hm... försöker komma på vad som har hänt sen jag skrev här sist? Är väl inte så himla mycket tror jag. Posten har kört igång "det nya" och det är helt värdelöst... precis som allt annat med posten egentligen, de tänker inte mänskligt längre nu förtiden.. det enda positiva är att jag får mina pengar därifrån :P Och tur är väl det!!! Jo just det... om allt går som det ska så flyttar jag hemifrån 1 december, kanske är på tiden?
Vet inte vad mammsen o pappsen tycker om det.. kanske kommer de sakna mig sen när jag väl är borta :P haha :) skämt å sido :)
Jag har tatuerat mig igen... 3:e gången gillt nu! Det blir nästan lite som ett beroende :P haha :) ne men det är kul.. den här gången gjorde jag en i nacken, mitt stjärntecken :) kan lägga ut en bild senare, har faktiskt inte tagit någon än. I helgen var vi ute... som alla andra helger typ. Denna helgen hade jag stora förhoppningar och det slutade i totalt fiasko... är nog en av de värsta helgerna jag vart med om, jag var så himla förbannad!
Och jag blir så trött på hur dumma i huvudet folk är, helt jävla väck! Jag är ofta arg nu förtiden känner jag...
Om jag inte är arg så är jag stressad eller något annat skit... Var skönt o ta en riktigt powerwalk idag och hämta bilen. Min underbara bil (ironi) har ju gått sönder igen! Jag blir tokig på den! man är ju inte gjord av pengar precis och jag har väl redan lagt ut sisådär 10 lapp på den, det är jag övertygad om. Just nu skulle jag vilja vinna några miljoner på lotto eller något annat.. spelar ingen roll vad det är, bara jag vinner ;)
Då skulle jag köpa en ny bil och en lägenhet! Aja... tillbaka till powerwalken... tror den var bra för min ilska också... jag gick på som fan och riktigt tröck ur mig allt ända ner till tårna.
Det hjälpte för tillfället iaf, dock fick jag ont i ryggen istället... :/ är ju som en jävla gammal tant! Ont i ryggen o grejor. Ska till kiropraktorn på onsdag igen, var där i onsdags! Det blir intressant det här med tanke på att jag ska gå två distrikt imorgon också... (det nya) med reklam... jippie! ser jag verkligen fram emot, NOT! Men men... pengar in var det!!! And I need it!
Jo det var väl typ det... än så länge :)
Bara negativt som vanligt... fast det känns lite som om det är därför man har en blogg... (iaf jag)
Där man kan skriva av sig sina känslor typ... aja..
Hörs då!
Och jag blir så trött på hur dumma i huvudet folk är, helt jävla väck! Jag är ofta arg nu förtiden känner jag...
Om jag inte är arg så är jag stressad eller något annat skit... Var skönt o ta en riktigt powerwalk idag och hämta bilen. Min underbara bil (ironi) har ju gått sönder igen! Jag blir tokig på den! man är ju inte gjord av pengar precis och jag har väl redan lagt ut sisådär 10 lapp på den, det är jag övertygad om. Just nu skulle jag vilja vinna några miljoner på lotto eller något annat.. spelar ingen roll vad det är, bara jag vinner ;)
Då skulle jag köpa en ny bil och en lägenhet! Aja... tillbaka till powerwalken... tror den var bra för min ilska också... jag gick på som fan och riktigt tröck ur mig allt ända ner till tårna.
Det hjälpte för tillfället iaf, dock fick jag ont i ryggen istället... :/ är ju som en jävla gammal tant! Ont i ryggen o grejor. Ska till kiropraktorn på onsdag igen, var där i onsdags! Det blir intressant det här med tanke på att jag ska gå två distrikt imorgon också... (det nya) med reklam... jippie! ser jag verkligen fram emot, NOT! Men men... pengar in var det!!! And I need it!
Jo det var väl typ det... än så länge :)
Bara negativt som vanligt... fast det känns lite som om det är därför man har en blogg... (iaf jag)
Där man kan skriva av sig sina känslor typ... aja..
Hörs då!
